Från kolonial hegemoni till global demokrati: en inlärningsprocess

11. lokakuuta 2014

Den här artikeln publicerades i Fredspostens temanummer 3/2014 “Efter kolonialismen”, och på finska i Kulttuurivihkots temanummer 4-5/2014 “Imperialismi ennen ja nyt”. Båda temanumren har varit inspirerade av Första Världskrigets hundraårsfest.

Vid slutet av 1800-talet var jordens verkliga eller inbillade tomma områden fyllda. När det inte längre fanns rum för ny kolonial bosättning, återstod inga andra alternativa expansionsdoktriner än imperialismen och det rasistiska folkmordet. Adolf Hitlers försök att skapa ett kontinentaleuropeiskt imperium och bereda plats för tyska kolonisatörer i östra Europa var en moralisk katastrof. Snart måste också Britannien, Frankrike och de övriga europeiska kolonialmakterna avstå från sina imperier.

George Orwell påstod i en av sina kolumner under kriget att Hitlers läror innebar en moralisk återgång till stenåldern. Trots att Orwell överdrev, så skedde det i första världskrigets skyttegravar och krigspropaganda en moralisk regression som Hitler kom att representera. Som resultat av en historisk slump kom reaktionen till makten och fick under en kort tid före sin undergång mycket förstörelse till stånd.

I ett vidare historiskt perspektiv kan man förstå kolonialismens och imperialismens historia som en etisk-politisk inlärningsprocess, där det också har skett reella framsteg. Som ett resultat av inlärningen blir de etiska och politiska principerna allt mer generella samtidigt som förmågan växer att differentiera mellan verklighetens olika nivåer, kategorier och aspekter. Slutligen uppstår ett krav på global demokrati, vilket emellertid väcker nya etiska och politiska frågor.

Erövringen av den nya kontinenten

Kristoffer Kolumbus kom till Amerika på grund av en felberäkning. Först efter hans fyra långa resor gick det upp för européerna att man hade upptäckt en ny kontinent. Urinvånarna var ingalunda indier utan ”indianer”.

Erövringen av Amerika och diverse andra upptäcktsresor hade inte varit möjliga utan de teknologiska och samhälleliga förändringar som hade skett i den norra Medelhavsregionen. Båtbyggnadskonsten och navigationen möjliggjorde långa sjöresor och ny praxis inom den kapitalistiska marknadsekonomin gjorde det t.ex. möjligt för bankirerna att investera i de långa resorna. Vid framkomsten var det första man tänkte på att omvända indianerna till kristendomen. Snart ändrade detta sig. Naturrättens argument förbjöd utsugning av icke-troendes liv eller egendom, men godkände ingripanden eller t.o.m. förslavande, om de icke-troende betedde sig på ett sätt som stred mot det vedertagna förnuftet eller den gängse moralen.

Våldet och utsugningen och förslavandet av urinvånarna ledde snabbt till en hetsig moralisk och juridisk diskussion. Summan av den fasaväckande behandlingen och olika sjukdomar blev folkmord. Indianbefolkningen minskade kraftigt.

Bartolomeo de las Casas och Franciscus de Victoria kritiserade skarpt de koloniala tillvägagångssätten. Båda hänvisade till allmängiltiga naturrättsliga och kristliga grunder. Indianerna är också människor, de har också rättigheter. Det fanns dock inget utrymme för olikhet. Indianerna är likadana förnuftiga och kristliga människor som vi, åtminstone potentiellt, och därför kan samma normer och principer tillämpas när det gäller dem.

Ny vetenskap, ny kosmopolitanism

Trots de grundläggande moraliska och juridiska problemen vidgade upptäcktsresorna och kolonialismen européernas världsbild. I samband med renässansen hade européerna redan stiftat bekantskap med antikens stoiker och andra oliktänkare. Kartografins utveckling och vetskapen om de långa sjöresorna över Atlanten vidgade på 1500-talet européernas rumsliga horisont. Det uppstod en allmän medvetenhet om att jordklotet är en begränsad planet. Reformationen begränsade kyrkans makt och skapade nya centra, där man kan producera kunskap. Perspektivet på världen började förändras.

1543 presenterade Kopernikus sin teori- eller rättare sagt tog på nytt upp Aristarkhos från Samos teori- om det solcentrerade planetära systemet. Jorden är inte världsalltets centrum, lika lite som en lärd man som gör vetenskapliga iakttagelser eller en världslig eller religiös regent.

Giordano Bruno gick längre än Kopernikus och argumenterade att det finns ett eget solsystem kring varje fixstjärna och att det i flere av dem kan finnas liknande världar som vår egen. Bruno förfäktade kosmisk pluralism: det finns medvetna varelser också annanstans. Mänskligheten har inte nödvändigtvis någon särskild roll i kosmos.

Bruno brändes på bål 1600, men snart förändrades sceneriet. Upplysningstiden, som inleddes i slutet av 1600-talet, ifrågasatte sina samtidas småskurenhet och deras smala horisont, ja skrattade direkt åt den. Många av upplysningens mest betydelsefulla tänkare fortsatte på Brunos tankebanor och tillämpade dem på kritiken av kolonialismen och krigen. Immanuel Kant, Denis Diderot, Voltaire och många andra av upplysningstidens tänkare publicerade texter mot kolonialismen och imperialismen.

Kolonialismens slut och vändningen till nyimperialism

Den amerikanska revolutionen bidrog för sin del till att hjälpa fram den franska revolutionen. Under Napoleons krig eller kort efter dem blev också kolonierna i södra Amerika självständiga. De liberalistiska rörelserna bekämpade slaveri och krig.

Vid mitten av 1800-talet trodde man allmänt att kolonialismens och imperialismens tid snart skulle vara ute. I världsekonomin som höll på att industrialiseras fanns dock tendenser och motsättningar som ledde till imperialismens återkomst. Produktionskapaciteten växte snabbare än köpkraften i det ojämlika samhället. Också den snabba befolkningstillväxten skapade ett ”socialt problem”, som löstes genom yttre expansion.

De spanska kolonisatörernas tanke om hur de annorlunda andra skulle ledas in på trons och förnuftets väg fick nya innebörder. ”Den civilisatoriska uppgiften” blev nyimperialismens berättigande. Afrika delades upp och Asien underkuvades i stor utsträckning.

Systemet med konkurrerande imperialismer ledde till kapprustning och slutligen till de förhållanden där första världskriget uppstod. Det moraliska förfallet i skyttegravarna ledde till ännu en omgång av gammaldags imperialism.

Dekolonisationens principer

När det inte mera fanns tomma utrymmen på jorden och upplysningens ideal om fred, frihet och självbestämmande hade spritt sig överallt, då organiserade sig mänskligheten för en kort tid i nationalstater. FN-systemet, som förbjuder krig och stöder sig på universella mänskliga rättigheter, formaliserade tanken att vissa allmänna etiska och legala principer bäst kan förverkligas genom nationalstatssystemet.

Det ursprungliga Bretton Woods- systemet var också ett försök att överbrygga motsättningarna inom det kapitalistiska systemet, så att man inte skulle behöva gå tillbaka till det förflutna.

I förklaringen om den nya ekonomiska världsordningen på 1970-talet krävdes global rättvisa som skulle omfördela de ekonomiska tillgångarna. Samtidigt var det dock fråga om alla tiders försök att stärka den statliga suveräniteten på det ekonomiska området. (Den demokratiska) självbestämmanderätten kopplades ihop med den statliga suveräniteten.

Man behövde inte vänta länge på en motreaktion. Margaret Thatchers och Ronald Reagans nyliberalism innebar förutom en förstärkning av den västliga dominansen också delvis en återgång till det förgångna. Målet var att på nytt genomföra liberalismens värden och ideal från slutet av 1800-talet. Samtidigt frisläpptes tidigare tendenser och motsättningar. Så fick vi på nytt se nyimperialism, om än i en de-terrritorialiserad form.

Mot global demokrati

Tack vare globaliseringsvågorna har det uppstått en materiell bas för kosmopolitanismen. Världen har blivit mindre för alla som kan resa med jetflyg eller kommunicera via telefon eller internet.

När vi nu tänker på kolonier och koloniala bosättningar sker det i kosmisk skala. Man planerar på allvar bosättningar på månen och Mars och inom asteroidzonen. Om vad man har lärt sig etiskt och politiskt – eller inte lärt sig – berättar många scifi-fantasier som återupplivar världshistoriens episoder i ny omgivning.

T.ex. H.G. Wells Världarnas krig tog idéer från det öde som drabbade Tasmanien under britterna. Många sammanträffanden med främlingar är våldsamma; ofta visar sig utomjordingarna vara nazister som vill ha mera livsrum för sig själva. I den amerikanska TV-serien Falling Skies vill den ras som anfaller jorden placera de människor som har överlevt och ännu gör motstånd i reservat. ”Det här är inte värre än vad ni själva i det förflutna har gjort mot andra människor”.

Filosoferna och de politiska teoretikerna försöker emellertid föra inlärningen längre. Eftersom moralen inte längre kan grunda sig på en guds eller naturens ord eller på någon viss grupps eller traditions auktoritet utan det krävs oavhängiga motiveringar, har moralens utgångspunkt blivit kosmopolitisk.

Anhängarna av global demokrati vill skissera upp de principer och institutionella ramar, där den jämlika frihetens och autonomins ideal kan förverkligas i sin mest generella form. Poststrukturalisterna å sin sida tvivlar på alltför stor universalism och vill avslöja hur maktförhållandena eventuellt blir påverkade om man inte tar olikheterna på allvar. De vill öka den moraliska skarpsyntheten.

Båda grupperna deltar i en diskussion, där de etiska och politiska principerna blir allt mer generella, samtidigt som förmågan växer när det gäller att differentiera mellan verklighetens olika nivåer, kategorier och aspekter.

Heikki Patomäki är professor i internationell politik vid Helsingfors universitet.

Artikeln har översatts av Inger Wirén.