Det här är mitt inledningsanförande skrivet för landsstyrelsens traditionella fisksoppskalas, som i år ordnas i Borgå lördagen den 8 augusti kl 13. Diskussionstemat är nedskärningar och demokrati, och den andra inledaren är forskare Joonas Leppänen.
Demokrati innebär att folket och medborgarna bestämmer. Stora och viktiga beslut ska de få avgöra själva. Regeringens mandat gäller i första hand endast de saker som är i linje med deras vallöften och program.
Under våren och försommaren 2015 tycktes Tsipras, Varoufakis och Syrizas allmänna syn på demokrati vara en helt annan än den i övriga Europa och även i Finland. Här i Finland dominerar finansministeriet oberoende av hur valen utfaller. Trots vallöften skär man kraftigt i utbildningen. OSSEs anda skrotas och förhållandet till Ryssland skadas genast under regeringens första veckor, även om något sådant mandat inte getts till Soini, Stubb eller Sipilä – inte ens till president Niinistö.
Men kanske Syrizas syn på EU var till en början något naiv eller överidealistisk, beroende på betraktarens synvinkel. När Syriza kom till makten var tanken att övertyga EU-ledningen om att det vore klokt att ändra kurs när det gäller både Grekland och hela unionen. Tillvägagångssättet kan karakteriseras som habermasiskt. Syrizas ledning trodde på ett bättre Europa. De tillämpade Jürgen Habermas teori och de antog att det fanns en idealisk kommunikationssituation. I en demokrati vinner det starkaste argumentet.
Några inom Syrizas ledarskap var ”mer realistiska” i sin syn på EU, men även de trodde att åtminstone några betydande eftergifter var möjliga.
Verkligheten inom EU visade sig vara karg och sträng. De viktigaste akademiska medlemmarna i Syrizas förhandlingsgrupp, Tsakalotos och Varoufakis, har senare beskrivit nivån på diskussionerna som eländig. I stället för ekonomiska motargument var de tvungna att lyssna på upprepningar av ändlösa regler och procedurer. Varoufakis beskriver situationen mer dramatiskt så att ”Lika bra kunde vi ha sjungit den svenska nationalsången – responsen hade varit densamma.”
Finlands regeringar har verkligen inte underlättat situationen. Till exempel Jutta Urpilainen, tillsammans med Jyrki Katainen, gjorde under sin tid allt för att skruva åt de grekiska skruvarna till det yttersta. Bland annat valde man en prioritering av finska pengar och säkerheter – senare kom det fram att de här säkerheterna inte var säkerheter, utan ett av finansmarknadernas spekulationskontrakt.
Under krisens alla faser har Finland stått bredvid Angela Merkel i Tyskland och den Europeiska Centralbanken, ECB, som har drivit massiva privatiseringar och sociala katastrofer i Grekland och andra krisländer. Det är ändå inte så att Finland själv skulle ha lyckats undvika recession eller arbetslöshet, båda är ju direkta följder av åtstramningspolitiken. De här recepten leder till att Finland själv, sakta men säkert, sjunker vidare neråt i en spiral av spansk stil.
Antti Rinne fortsatte Urpilainens linje. De visar inget tecken på att förstå att krispaketen har varit den främsta orsaken till den svåra situationen för Grekland, och att med de så kallade krispaketen sparas och befrämjas främst tyska banker. Det är här som det socialdemokratiska partiets moraliska konkurs kulminerar.
Den nya SSS-regering har verkligen inte hjälpt saken heller, tvärtom. Under sommaren 2015 har Finland legat några steg till höger även om Wolfgang Schäuble, när Finland dessutom fortfarande kräver att de finska säkerheterna är en prioritet så att Finland under alla omständigheter säkert får tillbaka sina egna pengar, även om hela unionen skulle kollapsa. Regeringen visar ingen solidaritet med Grekland.
Å andra sidan har Syrizaledningens syn inte heller varit klar. Några av Syrizas ledare har antagit att endast begränsade eftergifter är möjliga på grund av EU:s förmåga att driva den grekiska ekonomin i ett slutligt dödläge. Andra trodde på den habermasiska visionen. Ingen hade en plan B i fall att motparten skulle vara en hård och smal makt som kräver absolut underkastelse – åtminstone inte innan Varoufakis tillsammans med en liten internationell arbetsgrupp började förbereda ett möjligt utträde ur euroområdet för Grekland.
I början av juli 2015, när folkomröstningen i Grekland utropades, verkade det som om målen för omröstningen var att stärka förhandlingsmandatet och försvara demokratin. Sanningen är nog dock att Tsipras hade kommit fram till att Tyskland, ECB och kommissionen var beredda att köra Grekland ännu djupare in i den ekonomiska avgrunden. Meningen var enkom att bankerna skulle köras ned och finansieringskranarna skulle stängas av om inte Greklands politik förändras.
Enligt Varoufakis’ rådgivare James K. Galbraith tänkte Tsipras att han skulle förlora folkomröstningen. Igen fanns det ingen plan B. Eftersom Merkel, Schäuble, ECB och kommissionen var beredda att medvetet och avsiktligt förstöra Grekland, om landet inte kapitulerar, hoppades Tsipras att han kunde komma undan genom att låta människorna fatta det obehagliga valet genom att rösta ”ja”. Men det som hände gick tvärtemot Tsipras förväntningar.
Under de nya omständigheterna åkte Syrizas ledning ännu en gång till Bryssel för att ”förhandla”. Nu hade de Europeaiska maktinnehavarna bestämt att de ville förödmjuka Grekland som hämnd på Syriza för deras försök att rebellera. Under bland annat Alex Stubbs ledning utövande man mobbning 30-1 och tortyr i form av sömndeprivation först inom eurogruppen och sedan statsministrarna emellan. Till sist var Tsipras redo att gå med på nästan vad som helst, men villkoren var så absurt orimliga, att Tsipras var på väg att lämna förhandlingarna klockan fem på morgonen. Han drogs tillbaka in i förhandlingssalen.
Det är uppenbart att inget rationellt motargument har har hörts som svar på Galbraiths, Krugmans, Stiglitzs, Tsakalotos’, Varoufakis’ och många andras argument, enligt vilka nedskärningar under en recession eller depression endast leder till att skuldproblem försämras. Den grekiska ekonomin ska kunna ha möjligheten att växa. Under sin sista månad som finansminister kan Varoufakis ha haft en preliminär plan B, men inte ett egentligt scenario för en utgång ur euron.
Tsipras fick tydligt stöd av parlamentet, men en viktig följd har varit en växande schism inom Syriza. Mer än hälften av partiets centralkommitté och ett fyrtiotal parlamentsledamöter tog omedelbart ställning mot avtalet. Schäuble fick vad han ville: demokratiska val är inte relevanta, Tysklands införande av finansiell disciplin upprätthålls oavsett, och vänstern har krossats.
Den här grekiska episoden har omskakande konsekvenser för Europas framtid. Frågan om Tyskland är tillbaka. Det är sant att Merkel och Schäuble och andra tyska kristdemokraterna är ordoliberaler och anti-nazister, men i Europa har deras grymma finansiella disciplinära politik väckt människors sinnesbilder av den korta, men förödande, tid då nästan hela Europa var under Hitlers styre.
Även om man fokuserar endast på nuet är det klart att en ensidig tysk dominans i EU utgör ett steg tillbaka beträffande den europeiska integrationsprocessen. Var är nu de välinformerade EU-medborgarna, som så många talade om på 1990-talet och även i början av 2000-talet?
Vänstern i hela Europa tycks dra slutsatsen att EU är oåterkalleligt ett marknadsfundamentalistisk högerprojekt. Att man gömmer sig bakom ”realistiskt” nationellt motstånd och bakom läror om att verka annorlunda gynnar också den populistiska extremhögern. Paradoxalt nog kan Syrizas nederlag och kapitulation väl föra fascister och nazister till makten i Frankrike, till exempel. Konsekvenserna av det grekiska raset kan vara överraskande och dramatiska också ur Bryssels synvinkel.
Vad är det då som vänstern bör lära sig av allt detta? EU är ingen habermasisk diskussionsklubb eller forum för deliberativ demokrati. Tsakalotos och Varoufakis har också rätt i att, till exempel, många finansministrar inte ser ut att kunna att förstå teoretiska ekonomiska argument. De upprepar främst inlärd liturgi.
Å andra sidan betyder åberopandet av regler och förfaranden att det marknadsfundamentalistiska högerprogrammet redan är ingraverat i EUs rättsliga normer och institutioner. Att förändra EU kräver mycket mer än debatterna i eurogruppen, som egentligen har endast en informell roll i EU-systemet.
I min bok Eurokrisens anatomi skissar jag upp förändringar av EU-institutionerna och det har hela tiden varit klart att förändringarna kräver att man skriver EU-fördraget på nytt.
I en demokrati bestämmer folket och medborgarna själva över sitt öde. Den stora frågan har länge varit hur man avgör vad demos är. Syrizas beslut att hålla en folkomröstning i Grekland verkade vara en stor fest för demokratin i ett för övrigt alltmer teknokratiskt och oligarkiskt Europa. Men glädjen över att försvara demokratin blev mycket kortlivad.
Dessutom den grekiska folkomröstningen löste inte frågan om hur man ska avgöra vad en relevant demos är? I demokratiteorin man talar om principen för ”alla berörda”, men det här kan man inte avgöra enskilt för varje fall. Villkoren för de grekiska lånen gäller naturligtvis i första hand grekerna, som har drabbats av konsekvenserna för åtstramningspolitiken.
Under eurokrisens gång har tyska och franska banker räddats med hjälp av de europeiska skattebetalarnas pengar, och det här betyder att också att betydliga medel av finländska fonder nu är fast i den grekiska krisen.
En vidare tolkning av principen ”alla berörda parter” hade kunnat ta det här som utgångspunkt och kräva att EU, eller åtminstone hela euroområdet, hade röstat om villkoren för krislånen, eller räddningspaketen. En folkomröstning om de allmänna villkoren för lån gäller obönhörligen alla europeer. Finns det överhuvudtaget någon rationell idée bakom nedskärningarspolitiken? Vilka skulle principerna för alternativen vara?
Frågorna kan naturligtvis behandlas separat. Grekerna röstade om de särskilda lånevillkor de erbjöds – trots att resultatet av folkomröstningen trots allt inte följdes – och på EU-nivå bör man kunna besluta om principer och institutioner i allmänhet. Problemet är att vi inte har en verklig europeisk demos, och ingen europeisk offentlighet för demokratisk politik, utan endast några elementära former för detta.
Den rådande EU-hegemonin är nyliberal och dess administration är oligarkisk. De här principerna är fastlåst genom olika avtal, en del av den utanför EU:s lagstiftning. Eurokrisen har bekräftat Tysklands och dess ledares makt. EU domineras också av (i) ECB, isolerad från demokratisk politik och (ii) den teknokratiska kommissionen, som inte har demokratiskt mandat. Det värsta är att också IMF får delta i beslutsfattandet om EU-frågor.
Under slutet av 2015 har demokratin i Europa avtagit till nästan obefintlig.
Oavsett hur medborgarna röstar verkar åtminstone den ekonomiska politiken vara likadan överallt. Grekland självt har nu förvandlats till ett protektorat. Finland följer en liknande ekonomisk politik men på frivillig basis, och med nästan lika dåliga resultat. Genom att rösta på ett lands nationella vänster verkar man inte längre kunna påverka helheten.
Ett enskilt EU-lands uppror är därför inte tillräckligt, även om startgroparna i princip är gynnsammare än i fallet med Grekland. Under dessa omständigheter kräver man av vänsterpartierna en helt ny typ av kosmopolitism gällande hela verksamheten. Utan europeiskt eller globalt samarbete är det knappast möjligt att åstadkomma förändringar i de strukturella maktförhållandena.
Därför borde vänstern ha ett nära samarbete åtminstone inom Europa, och helst på en global skala. Å andra sidan ur en nationell synpunkt är Greklandepisoden en lektion i hur bräcklig en enskild vänsterregering är inom EU. Syriza hamnade i en situation där deras enda chans att lyckas i förhandlingarna var att de ursprungligen hade förberett svar på åtminstone följande frågor:
• vad ska man göra beträffande kapitalflykt och bankkris?
• vad ska man göra gällande EU-institutionerna som samtidigt är avsedda att avsiktligt orsaka en bankkris och en allt djupare ekonomisk kris?
• om ingenting hjälper, hur ska man lämna euron?
Jag är övertygad om att man redan i många euroländer inrättat arbetsgrupper som noga studerar de tekniska och ekonomiska politiska åtgärder som krävs för att ersätta euron med en ny nationell valuta. Nästa Syriza är mycket bättre förberedd.
Utträde ur euron kunde vara ett steg på vägen mot ett mer demokratiskt EU. Å andra sidan kan det också vara ett steg för att upprepa historiens mardrömmar. Insatserna för framtiden har ökat oproportionerligt.
Heikki Patomäki
